Nu har jag precis kollat på den hemlige miljonären och blev då himla glad av att de finns människor som verkligen hjälper andra och speciellt cancer sjuka eftersom de är något jag själv tycker är ett känsligt ämne och oerhört viktigt att människor ska få hjälp och stöd, och kanske en dag kan man bekämpa cancer. På begravningen efter min mor va det många som skänkte pengar till cancerfonden och det värmde så himla mycket i mitt hjärta för de behövs så mycket pengar för att kunna forska om detta.

I programmet den hemlige miljonären värmde det att se kvinnan som hade en återhemtningsvecka för cancer sjuka, och de borde finnas fler som arbetar med detta för det är något som behövs.

LIFE GOES ON!

Nu känner jag att jag måste få de skrivit, och få ut de för de är något jag kommer leva med i hela mitt liv med alla bilder i mitt huvud och jag kan inte fly ifrån de.

Det var inte bara att min mamma har gått bort, jag såg de framför mina två ögon hur fort de kan gå, och att dessutom var i hemmet så där finns en lättnad med att jag inte bor hos pappa längre för de väcker de hemska minnena med en gång så fort jag kommer dit. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort det kan gå. 

Det var en solig dag den 29 maj 2008 som min mor låg och kollade på tv:n och plötsligt började hon hosta men denna gången sprack ett blodkärl mer om de vill jag inte skriva. Eftersom jag har varit i chock i många år har jag förträngt många bilder men av det jag minns var att min pappa gjorde allt för att rädda henne men de fanns inte en chans i detta läget hjälpte inte hjärt och lung räddning, jag minns väl hur jag sprang ut på gatan och skrek så högt att grannarna kom ut, jag skrek om hjälp och denna tid var den längsta stunden i mitt liv. I väntan på ambulans skrek jag och fruktade denna stund till slut kom två ambulanser och min far kom sedan ut och sa till mig att hon inte klarade de, jag skriver detta i tårar och jag vet inte när jag senast fällde en tår för detta. Denna kväll kommer jag få leva med och de gör så ont med att jag aldrig kommer få bort dessa bilder för de är ingeting man vill återuppleva åter och åter igen. Men jag fick i alla fall sätta mig med henne i hemmet och pussa på henne, det som gör mest ont är att jag aldrig hann säga till henne en sista gång hur mycket jag älskade henne.

Men just i läget var det skönt att få detta skrivit för det är något jag måste tala om för att kunna ta ett steg i livet till en tid som blir ljusare och den dagen kommer det vet jag, tills dess ska jag fortsätta kämpa.

LIFE GOES ON!

Min vackra mamma, vackraste människan som fanns på denna jord <3

Efter att jag började blogga, har jag verkligen förstått hur mycket jag saknar henne, det är precis som jag förträngt att hon har gått bort. Men oavsett vad som kommer alltid min kärlek gå till henne! 

Nu sitter jag här i vardagsrummet helt nyvaken och väldigt väldigt trött, men efter lite kaffe så kommer jag nog igång. 

Tack så jätte mycket för alla fina kommentarer, de värmer jätte mycket och då inser man att jag inte är den ända som har mist något. Om man ska gå lite över ämnet, har jag faktiskt bara min farfar + 3 familjemedlemmar kvar, de har varit mycket tills nu även fast det är nu jag faktiskt saknar att han en farmor, en mormor, morfar och dessutom deras föräldrar men alla har gått bort, den ända som inte gick bort av en sjukdom var min gammelfarmor för där var det åldern. Farmor hade cancer men kämpade i över 1 år, min mormor hade parkinson men hon somnade in och min morfar var också sjuk i cancer. 

Men har insett att livet fungerar så här och tyvärr är de sanning även om man inte vill inse det för sig själv ibland men jag vet inte vad jag skulle ta mig till om någon mer i min familj gick bort eller min farfar, så förstår inte varför jag tänker på det just nu. Tyvärr kan vad som helst hända och vem som helst, så  va rädda om er!

LIFE GOES ON!

Jag sitter i tystnaden och inser jag är inte ensam om att mista någon nära, de spelar ingen roll vem som man har mist i sitt liv de gör lika ont oavsett vem det är. 

I början efter min mamma gick bort kändes det som jag var den enda i stan som förlorat någon, ryktet spred sig fort även till de jag inte kände och rykten som knappt var sant om hur min mamma dog, hon dog i lungcancer och ingenting annat! Jag fick psykolog  hjälp så himla fort och jag tror de hjälpte mig en bit på vägen, men det var en grej jag verkligen kände mig förbannad för jag förstår att Svenska kyrkan vill hjälpa människor genom att tala i grupp men de är verkligen ingeting jag skulle få för mig att göra. Jag fick erbjudandet väldigt fort om att delta i denna stödgrupp, men jag ville inte direkt sätta mig i en grupp och tala om min mammas död inför okända människor, jag behövde tid!

En fråga jag har ställt mig om och om igen är varför just jag, varför just min familj, varför just skulle det vara min mamma, men jag måste acceptera det som har hänt, hon blev sjuk och hon kämpade så gott hon kunde men jag vet att hon är med mig, jag vet att hon ser mig och hon följer varje steg jag tar!

LIFE GOES ON!

Nu sitter jag här faktiskt i min ensamhet och det känns ganska skönt. Har inte velat skriva på några timmar eftersom jag har haft besök av min kusin men nu tänkte jag skriva av mig om kvällens känslor.

Just nu är allt blandat i mitt hjärta och i mitt huvud, vet knappt om jag vill vara vaken för det känns som att de kan bli en jobbig natt med massor av känslor. Jag har skapat en slags oro i min kropp, en oro för andra människor för jag vill att de ska må bra. Jag får ont i hjärtat av att tänka på att folk känner sig ensamma, vill inte skriva ut vem eller vilka jag tänker på just i tillfället men ibland lägger jag mer energi på andra än mig själv och det har även min pappa sagt till mig att ibland måste jag tänka på mig själv. 

Den tanken jag fick upp i mitt huvud nu var en gång jag var så insatt i att hjälpa en vän att jag helt glömde bort mig själv och den dagen jag kom på just det ja Sandra, hur mår du? då brast allt till ett helvete och jag mådde otroligt dåligt men visade inte de för någon annan. 

Alla känslor just nu kom som en bomb i mitt huvud för jag kan inte riktigt avgöra vad som har hänt med mig, jag var alltid den som skulle fika med mina vänner och jag älskade att hålla mig sysselsatt, nu känner jag mig som en ensamvarg, jag vill vara ifred, jag orkar helt enkelt inte gå utanför dörren vill bara vara hemma. Vet heller inte om de är en period jag har just nu men det har hållt på så himla länge, är livsglädjen borta? är det någon slags depp period? är det den ensamma tiden som får mig att tänka på mig själv? jag tror jag kan ställa mig dessa frågor om och om igen utan att få ett svar, men jag hoppas mitt gamla jag med glädjen att gå ut kommer tillbaka! Till och med några vänner har märkt av men du måste gå ut Sandra, den ända gången jag är ute är när jag är i skolan eller att de är något speciellt som händer, jag har knappt varit inne i stan på en vecka och den dagen var jag på Lipz för att fira en vän som fyllde år men då tänker man inte direkt på så mycket än att rora sig lite extra för en gång skull.

Känns som de inte finns ett avslut på allt jag vill skriva så får nog sätta stopp här annars lär de ta hela natten för mig. Men imorgon har jag en dag att se fram emot, några kära vänner kommer hem till mig för en myskväll och det känns skönt att det kan komma hit så att jag slipper gå ut.. Nu ska jag se om jag kan få mig själv på andra tankar genom att läsa en bok. Godnatt alla och all lycka  till folket där ute!

LIFE GOES ON!

Tänkte faktiskt skriva om min uppväxt av de man kommer ihåg.

Jag är så glad att ja fick den uppfostran som ja fick, fri uppfostran, klart det fanns regler MEN av detta lärde ja mig om ärligthet, ja fick själv lära mig av mina misstag, varför sätta regler med tider och du får inte göra de,eller de,eller de- man måste lära sig och förstå vad som är rätt och fel.

Jag växte upp i Kronogården som det heter Trollhättans "förort" eller vad det är folk brukar kalla de, men jag har alltid varit bekväm med att bo där, därför flyttade jag tillbaka hit. Efter 13 år flyttade vi in emot stan och absolut inget fel på de. Jag var den den lilla bruden som hade en stor käft, mitt temperament var en aning lågt, har aldirg haft utegångsförbjud fanns ingen mening med det när de gällde mig, för ja lyssna inte ändå en liten bitch va jag.

Men hur kan man tacka sina föräldrar för att man har blivit den jag är just idag, här och nu! Det går inte att tacka utan kan endast vara tacksam. Vi va inte den familjen med massa pengar, men nu förstår man att pengar inte va allt även om man kände i många tillfällen JAG MÅSTE HA PENGAR.. Något av de vackraste som finns i min uppväxt är den tid i stugan, som ligger i Dalsland där våran familj har en stuga, mina kusiner och min farfar, där finns alla finaste minnena om hur faktiskt bra man har haft de. Där ägde det mesta rum, bröllop, ute på sjön för att åka båt, bada och endast få vara barn, det är också ett ställe där jag vill att mina barn ska tillbringa sina sommrar som små och jag åker fortfarande dit men oftast med mina vänner för att koppla av och bara njuta av den lugna stunden man får i sitt liv.

Dessutom har jag två kära bröder som jag står otroligt nära, som har varit sådana förebilder för mig och vart sådant stöd för mig under hela min uppväxt, skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dem.

Jag hade inte kunnat få en bättre uppväxt, för så jag har blivit uppfostrad ska ja uppfostra mina barn att få lära sig ärlighet för i denna värld finns för mycket lögner. 

                Bröllop: Mamma,Pappa mina bröder och jag! <3 <3 finns inga som förtjänar mer kärlek än min familj.   

              En saknad som uppstår när man ser dessa kort, de saknas en på denna jord, i denna familj hade gjort allt

              för att få dig komma tillbaka, MAMMA <3

LIFE GOES ON!

God Morgon!!

Vaknade av en så konstig känsla, de va precis som jag var alldeles tom i mig kändes jätte jätte konstigt. Jag är den personen där bara tankarna strosar runt i mig, men nu kändes de som jag verkligen inte har något att skriva om så de får helt enkelt bli ett kort inlägg såhär på morgonkvisten. Hoppas tankar och känslor dyker upp under dagen för det är en sådan skön känsla. Nu ska ja dricka upp mitt morgon kaffe sedan gå till skolan..

LIFE GOES ON!