Varför ska allt alltid vara om andra människor, denna gången är det jag som behöver stöd, det är jag som behöver någon som puschar mig på rätt väg, MEN NEJ då ska de alltid komma något att den eller den har problem helt plötsligt och jag blir så less. Nu vill jag bli frisk annars hade jag aldrig tagit tag i att få hjälp, nu är det JAG.. Men varför kan aldrig vissa människor förstå att det inte kan handla om dem varenda gång utan denna gången är det jag som behöver vissa människor. Jag har inte vart den som sökt uppmärksamhet när jag mått dåligt, men nu har jag ett problem och jag BER om uppmärksamhet, jag ber om att man ska stå vid min sida eftersom det inte är lätt att gå från en vana till att helt ändra det. Vet dock inte vad jag ska göra, har någon nått råd?? För denna gången behöver jag detta för ska jag behöva gå igenom ännu en grej i min ensamhet??

Den ända gången jag inte vill göra något ensam så måste jag... IT SUCKS:.   Lyckan får gärna komma tillbaka..

Nu var det dags för ett inlägg, var väldigt länge sedan faktiskt men har tagit tid för mig själv alltså SOVA, har inte gjort så mycket än att bara sovit, mår dåligt jag bara tänker på det, men det är heller inte konstigt när man går i skolan och sedan jobbar det tar på en mer än vad man tror.. Men något jag tänkte skriva om nu är lite blandade känslor som går hit och dit.. 

Jag vill verkligen vara den som hjälper andra och det värmer alltid när någon uppskattar det man har gjort, oavsett vad det handlar om men speciellt mycket betyder uppskattningen när folk vänder sig till mig när någon har eller är i samma situation som jag var. Något som jag vet är jag vet hur det känns att mista någon det är tufft JA men jag kan aldrig känna samma känslor som en annan människa eftersom man faktiskt känner olika. Jag kommer ihåg när min mamma gick bort och alla mina vänner sa det " jag finns för dig" men allvarligt talat NEJ tyvärr, inte i det läget, saken med mig var att det var så sjukt jobbigt när mina vänner och andra frågade hur jag mådde och massa annat, men det är den dummaste frågan man någonsin kan ställa en vän i det läget när man mist någon, för det är klart att man inte mår bra, tror inte det finns någon som seriöst talat mått bra av att mista någon. 

Som människa har man rätt att få vända sig till sina vänner när man känner för det, för man mår bara sämre av att folk frågar och ska visa någon slags medkänsla, det fungerar inte så. Man vill inte ha uppmärksamhet man vill bara kunna leva som andra människor, att faktiskt få må bra i vissa lägen även om man inte gör det till 100% men en fråga hur man mår får en bara tänka på allt om och om igen, faktiskt mer än vad man behöver tänkte på det, så var det i alla fall för mig..  Så du vem det än är som har det jobbigt oavsett vad det är, få dina vänner förstå att man inte alltid behöver frågan hur mår du och va inte rädd för att säga ifrån, för vi gör oss starka genom att vända oss till våra vänner i behov.. Kärlek till er där ute!

LIFE GOES ON!

Då var det dags för ett litet inlägg, skriver inte så mycket för det har varit lite tuffa tider faktiskt. 

Nu har jag fyllt 19 år och det är 4 året mamma missar min födelsedag och det känns alltid lika tungt att hon inte är där men det finns ju ingenting jag kan göra men jag kan verkligen inte sluta kämpa. Dagen ser ut så att jag ska hämta en tårta och gå vidare till farfar eftersom det är där det brukar firas. Och det är första året jag har tagit tag i min egen födelsedag helt själv, men det har vart rörigt om jag får säga de, det är inte så lätt som man tror, bara tanken på att fixa allt som jag aldrig gjort förut är jobbigt det har ju alltid funnits någon där, men som sagt det som tar på mig mest är att mamma inte är där och det kommer alltid ta på mig hårt och detta året är det speciellt mycket som jag önskar att hon va här. Men nu ska jag ta tag i mig själv känner jag kan inte fortsätta hålla humöret nere. Men jag kommer alltid minnas min underbara mamma som födde mig 1 mars! 

Jag och min älskade mamma <3 <3

LIFE GOES ON!