Nu har det varit så mycket tankar idag kring mamma så tänkte ta en lugn stund för mig själv med tända ljus och en bok för sedan droppar det inte folk för massa mys!

Nu har jag precis kollat på den hemlige miljonären och blev då himla glad av att de finns människor som verkligen hjälper andra och speciellt cancer sjuka eftersom de är något jag själv tycker är ett känsligt ämne och oerhört viktigt att människor ska få hjälp och stöd, och kanske en dag kan man bekämpa cancer. På begravningen efter min mor va det många som skänkte pengar till cancerfonden och det värmde så himla mycket i mitt hjärta för de behövs så mycket pengar för att kunna forska om detta.

I programmet den hemlige miljonären värmde det att se kvinnan som hade en återhemtningsvecka för cancer sjuka, och de borde finnas fler som arbetar med detta för det är något som behövs.

LIFE GOES ON!

Nu känner jag att jag måste få de skrivit, och få ut de för de är något jag kommer leva med i hela mitt liv med alla bilder i mitt huvud och jag kan inte fly ifrån de.

Det var inte bara att min mamma har gått bort, jag såg de framför mina två ögon hur fort de kan gå, och att dessutom var i hemmet så där finns en lättnad med att jag inte bor hos pappa längre för de väcker de hemska minnena med en gång så fort jag kommer dit. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort det kan gå. 

Det var en solig dag den 29 maj 2008 som min mor låg och kollade på tv:n och plötsligt började hon hosta men denna gången sprack ett blodkärl mer om de vill jag inte skriva. Eftersom jag har varit i chock i många år har jag förträngt många bilder men av det jag minns var att min pappa gjorde allt för att rädda henne men de fanns inte en chans i detta läget hjälpte inte hjärt och lung räddning, jag minns väl hur jag sprang ut på gatan och skrek så högt att grannarna kom ut, jag skrek om hjälp och denna tid var den längsta stunden i mitt liv. I väntan på ambulans skrek jag och fruktade denna stund till slut kom två ambulanser och min far kom sedan ut och sa till mig att hon inte klarade de, jag skriver detta i tårar och jag vet inte när jag senast fällde en tår för detta. Denna kväll kommer jag få leva med och de gör så ont med att jag aldrig kommer få bort dessa bilder för de är ingeting man vill återuppleva åter och åter igen. Men jag fick i alla fall sätta mig med henne i hemmet och pussa på henne, det som gör mest ont är att jag aldrig hann säga till henne en sista gång hur mycket jag älskade henne.

Men just i läget var det skönt att få detta skrivit för det är något jag måste tala om för att kunna ta ett steg i livet till en tid som blir ljusare och den dagen kommer det vet jag, tills dess ska jag fortsätta kämpa.

LIFE GOES ON!

Min vackra mamma, vackraste människan som fanns på denna jord <3

Efter att jag började blogga, har jag verkligen förstått hur mycket jag saknar henne, det är precis som jag förträngt att hon har gått bort. Men oavsett vad som kommer alltid min kärlek gå till henne! 

Nu sitter jag här i vardagsrummet helt nyvaken och väldigt väldigt trött, men efter lite kaffe så kommer jag nog igång. 

Tack så jätte mycket för alla fina kommentarer, de värmer jätte mycket och då inser man att jag inte är den ända som har mist något. Om man ska gå lite över ämnet, har jag faktiskt bara min farfar + 3 familjemedlemmar kvar, de har varit mycket tills nu även fast det är nu jag faktiskt saknar att han en farmor, en mormor, morfar och dessutom deras föräldrar men alla har gått bort, den ända som inte gick bort av en sjukdom var min gammelfarmor för där var det åldern. Farmor hade cancer men kämpade i över 1 år, min mormor hade parkinson men hon somnade in och min morfar var också sjuk i cancer. 

Men har insett att livet fungerar så här och tyvärr är de sanning även om man inte vill inse det för sig själv ibland men jag vet inte vad jag skulle ta mig till om någon mer i min familj gick bort eller min farfar, så förstår inte varför jag tänker på det just nu. Tyvärr kan vad som helst hända och vem som helst, så  va rädda om er!

LIFE GOES ON!

Jag sitter i tystnaden och inser jag är inte ensam om att mista någon nära, de spelar ingen roll vem som man har mist i sitt liv de gör lika ont oavsett vem det är. 

I början efter min mamma gick bort kändes det som jag var den enda i stan som förlorat någon, ryktet spred sig fort även till de jag inte kände och rykten som knappt var sant om hur min mamma dog, hon dog i lungcancer och ingenting annat! Jag fick psykolog  hjälp så himla fort och jag tror de hjälpte mig en bit på vägen, men det var en grej jag verkligen kände mig förbannad för jag förstår att Svenska kyrkan vill hjälpa människor genom att tala i grupp men de är verkligen ingeting jag skulle få för mig att göra. Jag fick erbjudandet väldigt fort om att delta i denna stödgrupp, men jag ville inte direkt sätta mig i en grupp och tala om min mammas död inför okända människor, jag behövde tid!

En fråga jag har ställt mig om och om igen är varför just jag, varför just min familj, varför just skulle det vara min mamma, men jag måste acceptera det som har hänt, hon blev sjuk och hon kämpade så gott hon kunde men jag vet att hon är med mig, jag vet att hon ser mig och hon följer varje steg jag tar!

LIFE GOES ON!